Min första kärlek
Min första kärlekvar Daniel Gunnarsson, eller kärlek och kärlek, man visste nog inte var det var i början. Det var redan i början av åttan som vi blev tillsammans, det ett bra tag men det bröts nog inte för oss förens jag åkte till USA. Men ohh boy vad han fick vara med om mycket. Tycker lite synd om honom att han var tillsammans med mig i mina "mörka" tider, haha. Han är, och kommer alltid att vara en bra kille!
Vill inte exposa mig själv alldeles för mycket hehe. Back to normal.
Ikväll så är det ***party hos Bea. Och JA jag är nervös! Sen kanske det blir utgång, som förhoppningsvis bärav till kristianstad, orkar inte hässleholm längre jao! Först måste jag städa huset. Jag vet om jag har nämnt det men jag har vari själv hemma i snart en vecka, pappa han är på cran canaria. Så ja, jag har typ trotsat alla regler som finns i ett hem. Bara för att jag har kunnat. Typ som att sitta uppe halva natten och spela cod bara för att jag kan, gå runt naken bara för att jag kan, inte ta bort disken för att jag kan, spela hög musik på natten bara för att jag kan, osv. Det har gått bra, jag är inte lika skrämd av att vara ensam längre, så allt har gått bra. Fast igår när jag kom hem så kom jag på att jag glömt att ta in posten på hela veckan, hooppsan hehe. Kan säga att brevbäraren hade inte kunnat trycka ner ett brev till i brevlådan. Så om du läser här, brevbäraren, så vill jag be om ursäkt. Skönt att denna veckan är slut för det känns som den har gått typ två veckor, och jag hatar när tiden går långsamt!
Peace out!
Dag 1, Presentera mig själv
Den 8 december 1992 föddes jag vid namn Anna Cecilia Nilsson. Jag var det sista tillskottet till vår familj som bestog av sex medlemmar. Mamma, Pappa, Sophia, Sara och Jezper. Redan då bodde vi i det huset jag sitter och skriver i nu, bara det att huset inte är vårt hem längre. Nu är det bara jag och pappa.
Jag växte upp i hästintresserad familj, eller ja, alla utom pappa och brossan. Jag tror jag har suttit på hästryggen sen jag kunda stå på benen. Hästarna har var något jag flydde till rätt ofta när jag var mindre.
Det började i dagis, då jag blev mobbad, och förföljde mig ändan upp till sjuan. Det var alltifrån hur jag såg ut, hur jag pratade, mina kunskaper, min kropp till (igentligen) oväsentliga saker som jag blev nedsågad för. Varför det var just jag som blev den mest utsatta av alla har jag inget svar på. Jag var helt enkelt den som alla hade valt att mobba. Arrhh ungar kan vara så elaka.
Hemma kom jag inte överens med mina syskon, och hade föräldrar som var trötta. Pappa hade mycket att stå i, med sina grisastallar (2 olika), jordgubbar, hallon, potatis och allt vad det var. Mamma jobbade heltid, tog hand om oss, tog hand om hästarna, och var samtidigt hemmafru. Jag ger all cred till mia föräldrar som investerade sina liv i vår hästkärriär, speciellt mamma.
Jag kommer ihåg vissa söndagar eller vardagar när jag låg och hade krampanfall i magen. Mamma körde mig till akuten oräknliga gånger ( och blev dumförklarad varje gång), jag blev prövad för allergier, ansågs vara laktosintollerant i ett år osv... Tillslut när jag var kanske 12? så kom vi underfund med att jag fått migränanfall varje söndag för jag hade en sånn ångest över att gå till skolan.
Sommaren när jag gick i sjuan så skildes mina föräldrar. I mitten av åttan så flyttade jag med mamma till ignaberga. Det var en stor omställning. Mindre hus, inga vänner, ny skola, okända grannar, okänt hus. Och nu ska vi inte snacka om skolan. Då tyckte jag att folket i Vinslöv var väääldigt special, men idag tycker jag att folket i önnestad är mer än special. Det tog cirka ett år för mig att hitta min plats i skolan och att adjustera mig in i hemmet och i skolan.
Efter högstadiet så åkte jag till Beebe, Arkansas, USA i ett år som utbytesstudent. Jag var så peppad för att gå på highschool och för att vara i USA i ett år. Inte mint företaget som hjälpte mig sa att det skulle bli the time of my life. Vilket det inte blev. Jag fick verkligen fel familj. En religiös familj, nästan fanatisk, där min värdpappa var en pastor. Inte bara blev jag påtvingad religion under året jag var där, utan jag blev intryckt med en japansk tjej som jag aldrig träffat i samma rum som mig. En svensk Cecilia och en japansk Rieko = kaoz. Våra kulturer krockade med varandra samtidigt som dem krockade med den amerikanska. Jag klarade igenom mig hela året, och kom hem 10 kg tyngre, men med ett leende.
Direkt efter highschool året så var det gymnasiet som gällde. Självaste Linneskolan stog på schemat tre år framåt. Just nu under mitt sista år så kan jag säga att tiden går förbannat snabbt. Det är så mycket som hänt under dessa två och ett halvt år som har gått.
Idag så är jag nog mer invecklad än folk tror. Även om mobbning gan gjorde stora bestående skodor mot mig och min självkänsla, så är det en erfarenhet som jag har till nytta idag. Man har väldigt stor förståelse för hur andra tänker och handlar. Eller kanske inte förståelse, men man vet hur dem tänker. Oftast.
Annors så lyssnar jag mycket på musik, som alla andra. Dock är det svårt att hitta någon med samma musiksmak som mig. Det är typ omöjligt. Jag kan inte komma på något jag är bra på haha, kanske laga tacos. Bra merit. Ska skriva det på mitt CV. Jag är den personen som oftast inte nöjer sig med något medelmåttligt, vilket representeras i mina drömmar, och reflekteras i pressen på mig själv. Jag är rätt för att växa upp om jag ska vara ärlig.
Förhoppningsvis så kommer jag inte bo kvar här i framtiden. Jag vet att världen har så mycket mer att bjuda på, och jag tänker inte sitta i hässleolm eller kristianstad och titta på.
av någon anledning så går de tinte att ladda upp bilder. får väl se fall det funkar imorgon.
Hejdå.
monster
Återigen var det evigheter sen jag skrev här sist. Har varit en svacka helt enkelt, en stor svacka i allt. Svacka i skolan, bloggen (viktig), självkänsla och i livet. Allt har känts så meningslöst på sistonde. Det finns ingen som förstår hur jag tänker och hur jag känner, vilket kan kännas enormt jobbigt. Att inte kunna berätta vad man känner för dem som vill lyssna på en, men man kan inte för man vill inte orsaka smärta.
Jag hörde en liten klocka ringa idag, som sa att jag skulle ta tag i mitt liv. Ta tag i det lilla jag har att stå i. Sköta studierna, vara en vän, vara en dotter och syster. Ska det vara så svårt att sköta det lilla? Jag har ångest över mitt liv. For sure.
Jag kom förbi en lista någon minut sedan. Lite av någon slags kompensation för min tysta tid.
Dag 01 Presentera mig själv
Dag 02 Min första kärlek
Dag 03 Mina föräldrar
Dag 04 Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 Vad är kärlek?
Dag 06 Om det här vore min sista dag
Dag 07 Vänner
Dag 08 Favoritsaker
Dag 09 Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 Bloggfavoriter
Dag 11 Mina syskon
Dag 12 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 Dåliga vanor och laster
Dag 15 Mina drömmar
Dag 16 Första kyssen
Dag 17 Barndomsminne
Dag 18 Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 Detta ångrar jag
Dag 20 Mina förebilder
Dag 21 Mina dåliga sidor
Dag 22 Det här upprör mig
Dag 23 Mitt hem
Dag 24 Det här får mig att gråta
Dag 25 Det här är jag bra på
Dag 26 Mina rädslor
Dag 27 Min favoritplats
Dag 28 Saker jag saknar
Dag 29 Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 10 dödssynder
