annacecilianilsson

Jag växte upp i hästintresserad familj, eller ja, alla utom pappa och brossan. Jag tror jag har suttit på hästryggen sen jag kunda stå på benen. Hästarna har var något jag flydde till rätt ofta när jag var mindre.

Det började i dagis, då jag blev mobbad, och förföljde mig ändan upp till sjuan. Det var alltifrån hur jag såg ut, hur jag pratade, mina kunskaper, min kropp till (igentligen) oväsentliga saker som jag blev nedsågad för. Varför det var just jag som blev den mest utsatta av alla har jag inget svar på. Jag var helt enkelt den som alla hade valt att mobba. Arrhh ungar kan vara så elaka.

Hemma kom jag inte överens med mina syskon, och hade föräldrar som var trötta. Pappa hade mycket att stå i,  med sina grisastallar (2 olika), jordgubbar, hallon, potatis och allt vad det var. Mamma jobbade heltid, tog hand om oss, tog hand om hästarna, och var samtidigt hemmafru. Jag ger all cred till mia föräldrar som investerade sina liv i vår hästkärriär, speciellt mamma.

Jag kommer ihåg vissa söndagar eller vardagar när jag låg och hade krampanfall i magen. Mamma körde mig till akuten oräknliga gånger ( och blev dumförklarad varje gång), jag blev prövad för  allergier, ansågs vara laktosintollerant i ett år osv... Tillslut när jag var kanske 12? så kom vi underfund med att jag fått migränanfall varje söndag för jag hade en sånn ångest över att gå till skolan.

Sommaren när jag gick i sjuan så skildes mina föräldrar. I mitten av åttan så flyttade jag med mamma till ignaberga. Det var en stor omställning. Mindre hus, inga vänner, ny skola, okända grannar, okänt hus. Och nu ska vi inte snacka om skolan. Då tyckte jag att folket i Vinslöv var väääldigt special, men idag tycker jag att folket i önnestad är mer än special. Det tog cirka ett år för mig att hitta min plats i skolan och att adjustera mig in i hemmet och i skolan.

Efter högstadiet så åkte  jag till Beebe, Arkansas, USA i ett år som utbytesstudent. Jag var så peppad för att gå på highschool och för att vara i USA i ett år. Inte mint företaget som hjälpte mig sa att det skulle bli the time of my life. Vilket det inte blev. Jag fick verkligen fel familj. En religiös familj, nästan fanatisk, där min värdpappa var en pastor. Inte bara blev jag påtvingad religion under året jag var där, utan jag blev intryckt med en japansk tjej som jag aldrig träffat i samma rum som mig. En svensk Cecilia och en japansk Rieko = kaoz. Våra kulturer krockade med varandra samtidigt som dem krockade med den amerikanska. Jag klarade igenom mig hela året, och kom hem 10 kg tyngre, men med ett leende.

Direkt efter highschool året så var det gymnasiet som gällde. Självaste Linneskolan stog på schemat tre år framåt. Just nu under mitt sista år så kan jag säga att tiden går förbannat snabbt. Det är så mycket som hänt under dessa två och ett halvt år som har gått.

Idag så är jag nog mer invecklad än folk tror. Även om mobbning gan gjorde stora bestående skodor mot mig och min självkänsla, så är det en erfarenhet som jag har till nytta idag. Man har väldigt stor förståelse för hur andra tänker och handlar. Eller kanske inte förståelse, men man vet hur dem tänker. Oftast.

Annors så lyssnar jag mycket på musik, som alla andra. Dock är det svårt att hitta någon med samma musiksmak som mig. Det är typ omöjligt. Jag kan inte komma på något jag är bra på haha, kanske laga tacos. Bra merit. Ska skriva det på mitt CV. Jag är den personen som oftast inte nöjer sig med något medelmåttligt, vilket representeras i mina drömmar, och reflekteras i pressen på mig själv. Jag är rätt för att växa upp om jag ska vara ärlig.

Förhoppningsvis så kommer jag inte bo kvar här i framtiden. Jag vet att världen har så mycket mer att bjuda på, och jag tänker inte sitta i hässleolm eller kristianstad och titta på.

av någon anledning så går de tinte att ladda upp bilder. får väl se fall det funkar imorgon.

Hejdå.